bara ett litet inlägg från en liten tjej [a]

jag har gått i fem olika skolor på sex skolår ( började nyss sjuan ju ) det betyder att jag har bytt fem gånger. alla gånger har jag varit lika nervös för jag har ju aldrig vetat vad som ska hända. när jag började i myrsjö nu i sjuan, redan efter första dagen kändes verkligen allt perfekt. jag kände mig verkligen så jävla lycklig, uttryckligt sagt. för första kändes det som om jag och min absolut bästa vän skulle få vara med varandra alltid, jag och älsklingsgrannen skulle bli lyckligare med varandra än vi har varit, jag och mittllilla tennisproffs skulle få tillbaka våran oslagbara kontakt. men nu känns det liksom så himla mycket bättre än jag hade förväntat mig. det känns bara så himla bra. alla förstår mig, visst i början sa dom " där kommer fjortisligan " men då skrattar alla liksom bara på skoj, det är som om alla alla alla verkligen förstår en. det finns förstås dom där dagarna som man bara vill spola förbi, men det är fler dagar som man bara vill spola tillbaka till. som festen i måndags t.ex. man kände liksom sig så glaaad , asså när jag var där inne på dansgolvet och dansade loss med killarna och alla mina kompisar ... det är en obeskrivlig känsla som jag aldrig kommer glömma. men sen idag på någon rast började jag tänka efter lite, alla har alltid sett mig som den där glada sunshine saken som alltid skrattar och har kul. men varje gång jag hör en lite lugnare låt nu för tiden blir jag ledsen jag tänker på .... ja jag tänker på en person som alltid kommer vara inristad i mitt hjärta. i dag på solektionen när vi hörde en lite lugnare låt visste jag inte vad jag skulle göra, jag tittade ner i bordet och tänkte på personen , personen som alltid kommer finnas där för mig... det jag egentligen vill få ut med texten att är att man inte alltid ska ta personer för det som vistas på utsidan. så har det nästan alltid varit för mig , och säkert för några av er som läser det här också. men någon gång kan man faktiskt fråga den glada personen hur det är för det är inte alltid att den är glad. det var bara det jag ville ha sagt.
jag vill att folk ska se mig för den jag är , den nora som jag alltid har varit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0